Welcome to India

Jaha, om förra inlägget var en kärleksförklaring till Indien - så kommer nu en mer nyanserad vinkel...

JAG BLIR TOKIG PÅ DETTA LAND DÄR INGET SKER SOM DET SKA!!!

Har suttit inomhus hela dagen. Och då menar jag verkligen HELA dagen. Instängd i en lägenhet i väntan på att en indisk wifi gubbe ska komma och installera trådlöst bredband.

Min bakdel är numera fastklistrad (pga av svett) på en silverpuff. Här har jag suttit framför datorn precis hela dagen. Vi snackar nu alltså waaay beyond träsmak i baken - snarare tusenårig cement..

Hur som helst. Denne wifi gubbe skulle egentligen kommit igår. Men dök han upp - såklart inte.

Nähä, så skulle han komma idag istället. De ringer från Airtel klockan 14 och säger att han kommer inom en timme. En timme går. En och en halv timme går. Tre mutha fck**n timmar går och har han kommit? Svar: NEJ.

Jag får reda på att gubben glömt själva modemet (hur man nu lyckas med det när det är det enda man behöver tänka på som wifi gubbe, är för mig en gåta...) men att han nu är på väg.

Ytterligare en timme passerar.

Nada.

Linda ringer: han är där nu va?

Jag: ööh..nej... (ironsikt) hello, helloooooo- anyone there? Nej minsann, fortfarande ingen gubbe och fortfarande ingen wifi.

Linda: Va?! Airtel sa ju att han var där när jag talade dem nyss. Grrrrrr..

klick.

Halvtimme senare och Linda ringer tillbaka.

- Airtel säger att gubben är på väg men de får inte tag på honom för hans mobil är avstängd. Med andra ord inget Airtel kan göra och uppenbarligen inte deras problem.

Jag ger upp. Träningen, marknaden, middagen jag skulle på - skit samma. Shit the same.

Sitter kvar, fastklistrad på silverpuffen med en rumpa hård som en marmorskiva. Men numera med en iskall Kingfisher. Ska jag sitta här ska det iallafall vara lite klass på't.

Welcome to India.